smaata

Gråtit ut igen. Känns skönt. Jag vet varför det går dåligt gällande kosten, jag sover på tok för litet och stressar för mycket. Dessutom kämpar jag inte riktigt på riktigt. Hormonerna flyger och far och hela jag känns nere. I ett djupt hål...
Eller egentligen är det inte så djupt. Det är bara det att just nu är det stormen före lungnet (omsvängt med andra ord). På tisdag kommer allt att ha lagt sig och därför släpper alla känslor nu. Att tröstäta är naturligtvis ingen ursäkt, men det är så det har tagit sig i uttryck.
Känner jag mig ful och värdelös proppar jag i mig allt, med tanken på att jag ska börja leva ett nytt liv på måndag. Ekorrhjul kan vara så förbenat svåra att ta sig ur ibland. Speciellt när pressen står och hoppar på ens axlar.

Dags att börja söka efter min kämparglöd och envishet. För kilon efter kilon ska bort. Min kropp och jag förtjänar att må bra.